Varför lär vi oss inte av våra grannländer i högre utsträckning?

Att titta på våra grannländer som en kakbuffé där vi kan plocka russin är egentligen ett ganska ödmjukt sätt att närma sig samhällsutveckling. Det handlar inte om att kopiera rakt av, utan om att nyfiket se vad som faktiskt fungerar bättre någon annanstans och fråga sig varför. Danmark är ofta det första exemplet som dyker upp. Deras arbetstid är generellt kortare, arbetslivet mer flexibelt och acceptansen för att lämna jobbet tidigt är större. Det finns en tydligare norm om att arbete är en del av livet, inte dess centrum, och det syns i både produktivitet och livstillfredsställelse. Den danska flexicurity modellen, där det är relativt lätt att säga upp personal men också tryggt att bli arbetslös, skapar en rörlighet som Sverige ofta pratar om men sällan vågar genomföra fullt ut.

Finland brukar lyftas fram när det gäller skolan, och med goda skäl. Mindre fokus på prov och mätning, mer tillit till lärarna och en tydligare arbetsro i klassrummen har gett stabila resultat över tid. Läraryrket har hög status och lärarutbildningen är selektiv, vilket i sig skapar en positiv spiral. 

Island visar hur ett litet land kan vara både modigt och snabbt i politiska reformer. Deras arbete för jämställda löner, där företag måste kunna visa att de betalar lika för lika arbete, är mer handfast än många svenska ambitioner. Estland, som ibland glöms bort i Norden diskussionen men ändå är vår nära granne runt Östersjön, har sprungit ifrån oss i digital förvaltning. Nästan all kontakt med staten kan skötas digitalt, smidigt och med låg byråkrati, något Sverige fortfarande pratar om som framtidsvision.

Det finns fler områden där grannarna ofta ligger steget före. Danmark har en mer tillåtande syn på stadsbyggande och arkitektur som ger levande stadskärnor. Norge har i många kommuner bättre bemanning och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Till och med i små saker som matpolitik, alkoholservering eller kollektivtrafikens prissättning finns exempel där andra nordiska länder har hittat lösningar som känns mer pragmatiska än våra.

Frågan är då varför vi så sällan pratar om detta i Sverige. En förklaring kan vara vår självbild. Sverige har länge sett sig som ett föregångsland, moraliskt och politiskt, och den bilden sitter djupt. Att erkänna att grannarna gör något bättre kan upplevas som att ge upp en del av den identiteten. Det finns också en stark inrikesfokusering i debatten, där jämförelser oftare görs bakåt i tiden än åt sidan. Vi jämför oss med vårt eget idealiserade förflutna snarare än med fungerande exempel runt omkring oss.

En annan orsak kan vara att politiken och den offentliga debatten ofta belönar tydliga konflikter snarare än nyanserad inspiration. Att säga att Danmark eller Finland har gjort något klokt kräver både kunskap och ödmjukhet, två egenskaper som inte alltid premieras i snabba medieformat. Dessutom finns en rädsla för att inspiration ska tolkas som okritisk import, trots att det egentligen handlar om lärande och anpassning.

Det är lite märkligt, eftersom vi på individnivå ofta är bra på just detta. Vi reser, jämför, plockar idéer och anpassar dem till våra egna liv. På samhällsnivå verkar den nyfikenheten däremot ta stopp vid nationsgränsen. Kanske handlar det om prestige, kanske om tröghet, kanske om en övertro på att vår egen modell alltid är bäst. Oavsett vilket så finns det mycket att vinna på att oftare kika ner i grannarnas kakburkar, inte för att känna avund, utan för att inse att förbättring ofta börjar med att någon annan redan har testat vägen före oss.