Plastavfall kanske kan fånga in koldioxid i framtiden

Forskare vid Köpenhamns universitet har nyligen tagit fram en metod som kan förändra hur vi ser på plastavfall. I stället för att vara ett miljöproblem som bara förorenar haven och släpper ut koldioxid vid förbränning, skulle plasten kunna bli ett kraftfullt verktyg i kampen mot klimatförändringarna. Det låter nästan för bra för att vara sant, men enligt forskningen kan vanligt plastskräp förvandlas till ett material som fångar in koldioxid ur luften – något som kan bli en verklig klimatvinst om tekniken lyckas skalas upp.

Grunden i metoden är att man tar plastavfall, i första hand PET-plast som används i flaskor och textilier, och kombinerar det med en kemikalie som heter etylendiamin. Den här substansen är känd för sin förmåga att binda koldioxidmolekyler, och när forskarna blandar den med plasten uppstår ett nytt material som de kallar BAETA. Resultatet är ett pulverliknande ämne som har visat sig kunna suga åt sig koldioxid effektivt. Tanken är att detta nya material skulle kunna användas i industrianläggningar, till exempel i fabriker där rökgaser släpps ut. Om BAETA-materialet placeras i anslutning till skorstenar kan det fånga upp koldioxiden innan den når atmosfären.

Det är en nästan poetisk tanke att plast, som symboliserar mänsklighetens överkonsumtion och nedskräpning, kan få en andra chans som klimatets hjälte. I stället för att orsaka skador på ekosystem och bidra till växthuseffekten, kan det samma material som en gång var ett miljöhot bli en del av lösningen. Det handlar om att vända en ond cirkel till en god. Där vi tidigare har förbränt plast och därigenom skapat koldioxid, kan vi i framtiden kanske använda den för att fånga upp samma gas.

Men vägen dit är lång och fylld av utmaningar. En av de största frågorna är hur mycket energi som krävs för att tillverka BAETA-materialet. Om själva processen kräver mycket energi eller orsakar egna utsläpp minskar den totala klimatnyttan. Dessutom måste man ta reda på hur stabilt materialet är över tid. Fångar det bara koldioxid tillfälligt, eller kan det hålla fast gasen permanent utan att den släpps ut igen? Det är också viktigt att förstå hur materialet beter sig i olika miljöer och om det kan återanvändas flera gånger eller måste bytas ut ofta.

Ekonomin är förstås också en avgörande faktor. För att tekniken ska kunna slå igenom globalt måste den vara billig och effektiv nog för att företag ska vilja använda den. Det kräver både investeringar och ett system för att samla in plastavfall på ett sätt som gör processen lönsam. Samtidigt behövs lagstiftning och incitament från politiskt håll, annars kommer marknaden troligen inte att driva förändringen av sig själv. En annan praktisk fråga handlar om skalan. Det är en sak att bevisa i ett laboratorium att plast kan göras om till ett koldioxidfångande material, men det är en helt annan sak att bygga fabriker som kan producera tonvis av det och installera det i industrianläggningar världen över.

Professor Henrik Thunman vid Chalmers tekniska högskola påpekar att metoden är lovande men fortfarande långt ifrån industriell mognad. Han menar att mycket forskning återstår innan man kan veta om detta faktiskt kan bli ett fungerande och hållbart system. Det är ett realistiskt perspektiv som behövs, för även om det finns en enorm potential är det lätt att dras med i euforin kring ny teknik. Klimatfrågan är fylld av idéer som i teorin låter revolutionerande men som visar sig svåra att genomföra i praktiken.

Samtidigt kan man inte låta bli att känna en viss optimism. Det här är ett exempel på den typ av kreativt tänkande som världen behöver mer av. Istället för att bara försöka minska utsläppen genom att förbjuda, begränsa och spara, handlar det här om att faktiskt skapa något nytt – att använda vetenskap för att omvandla problem till resurser. Det är ett sätt att tänka som påminner om den cirkulära ekonomins grundidé, där avfall inte längre finns, utan allt får ett nytt syfte i nästa led.

Om tekniken med tiden visar sig fungera i större skala kan den få flera positiva effekter. Den skulle inte bara minska mängden plast i naturen, utan också bidra till att minska nettoutsläppen av koldioxid. Det skulle kunna skapa nya marknader för återvunnen plast och nya arbetstillfällen inom klimatinnovation och materialutveckling. Dessutom skulle den rent symboliskt kunna förändra vårt förhållande till plast – från att vara något vi skäms över till något vi faktiskt kan använda för att rätta till tidigare misstag.

Framtiden för BAETA och liknande projekt beror på hur väl forskningen lyckas gå från labb till verklighet. Men oavsett hur långt just den här idén går, visar den något viktigt: att vi fortfarande har möjligheter att förändra berättelsen om vår tid. Mänskligheten står inför enorma miljöproblem, men också inför enorma möjligheter att tänka nytt. Att plastskräp en dag skulle kunna användas för att städa upp i atmosfären låter nästan som science fiction, men det är just i gränslandet mellan vetenskap och vision som de stora sprången brukar ske.