När AI gör jobbet åt oss, varför ska vi fortfarande arbeta 40 timmar i veckan?

Det är något både fascinerande och skrämmande med den utveckling vi just nu bevittnar inom artificiell intelligens. På bara några år har AI gått från att vara ett ganska begränsat hjälpmedel till att kunna utföra arbetsuppgifter som tidigare krävde både utbildning, erfarenhet och mänskligt omdöme. Och utvecklingen verkar snarare accelerera än bromsa in.

Nu står vi inför nästa stora förändring. AI-agenter som inte bara svarar på frågor utan självständigt kan planera, fatta beslut och genomföra arbetsuppgifter. Det som tidigare krävde en hel avdelning kan i framtiden kanske skötas av ett fåtal människor med hjälp av intelligenta system. Det väcker en ganska obekväm fråga: Vad ska vi egentligen arbeta med om fem eller tio år?

För egen del kanske det snart är dags att damma av verktygslådan och ge sig ut i verkligheten och börja skruva igen. Fysiska hantverksyrken lär åtminstone vara svårare att ersätta i samma rasande tempo som många administrativa och digitala arbeten.

Men det finns en betydligt större fråga som nästan helt saknas i diskussionen om AI och framtidens arbetsmarknad.

Varför pratar vi så mycket om vilka jobb AI kommer att ersätta, men så lite om möjligheten att faktiskt arbeta mindre?

Tänk om vi hade mött dagens tekniska revolution med samma samhällsanda som präglade stora delar av 1900-talet. Då hade vi kanske redan haft en politisk diskussion om hur produktivitetsvinsterna från AI skulle kunna omsättas i kortare arbetsveckor, fler semesterveckor och mer tid för familj och fritid.

Historiskt var det precis så vi resonerade. När industrin effektiviserades och produktiviteten ökade växte också kraven på att människor skulle få ta del av framstegen genom bättre arbetsvillkor. Sverige införde lagstadgad semester, kortade successivt arbetsveckan och byggde ut föräldraledigheten.

Det fanns en tydlig tanke bakom detta: tekniska framsteg skulle inte enbart göra företagen mer lönsamma. De skulle också göra livet bättre för människorna som arbetade där. Men någonstans på vägen förändrades synsättet.

Under de senaste decennierna har ekonomiska idéer med större fokus på marknadens effektivitet, tillväxt och företagens konkurrenskraft fått stort genomslag. Ekonomer som Milton Friedman har kommit att symbolisera en del av denna förskjutning.

Resultatet är ett samhälle där vi fortfarande förväntas arbeta omkring 40 timmar i veckan, gärna längre upp i åldrarna, samtidigt som tekniken gör oss enormt mycket mer produktiva.

Det märkliga är att vi redan har genomlevt en digital revolution som borde ha gett oss anledning att ställa samma frågor.

Under de senaste 30 åren har internet, mobiltelefoner, digitalisering och automatiserade system förändrat arbetslivet i grunden. Nästan varje ny teknisk lösning har presenterats med samma löfte: vi ska spara tid.

Vi ska automatisera administrationen, effektivisera kommunikationen, förenkla processerna och frigöra resurser så att vi kan fokusera på det som verkligen är viktigt. Men vart tog all den sparade tiden vägen?

Hur många upplever egentligen att de har fått mer fritid tack vare digitaliseringen? Hur många går hem tidigare från jobbet eftersom arbetsuppgifterna blivit effektivare?

För många har utvecklingen snarare inneburit motsatsen. Fler uppgifter ska hinnas med, fler mejl ska besvaras, fler möten ska genomföras och tillgängligheten förväntas vara närmast konstant. Tekniken har gjort oss effektivare, men effektiviseringen har inte automatiskt gett oss mer frihet.

En stor del av produktivitetsvinsterna har i stället kunnat omsättas i ökad produktion, högre avkastning och större vinster för företagen och deras ägare. Visst har digitaliseringen också skapat nya möjligheter, förbättrat tjänster och höjt levnadsstandarden. Men löftet om att tekniken skulle ge oss mer tid att leva har till stor del förblivit just ett löfte.

Och nu står vi inför AI-revolutionen, som potentiellt kan bli betydligt mer omvälvande än både internet och mobiltelefonen. Ska vi verkligen göra om samma sak en gång till?

Ska vi använda AI till att producera ännu mer, pressa kostnaderna ytterligare och öka avkastningen till ägarna? Ska den som tidigare gjorde tio arbetsuppgifter nu förväntas göra hundra, med hjälp av AI?

Eller skulle vi faktiskt kunna bestämma oss för att den här gången ska tekniken också få göra människors liv enklare?

Tänk om en del av produktivitetsvinsterna från AI i stället användes för att införa 35-timmars arbetsvecka med bibehållen lön. Eller en sjätte semestervecka. Eller bättre möjligheter att kombinera arbete, familj och fritid.

Det skulle naturligtvis kräva politiska beslut, förhandlingar och en diskussion om hur kostnaderna och vinsterna ska fördelas. Alla branscher har inte samma förutsättningar, och en arbetstidsförkortning är inte ekonomiskt okomplicerad.

Men det är knappast ett argument för att låta bli att diskutera frågan.

Vi har trots allt genomfört stora arbetstidsreformer tidigare, när samhället hade betydligt mindre ekonomiska resurser och tekniska möjligheter än i dag.

Skillnaden är att man då i större utsträckning betraktade kortare arbetstid som ett naturligt steg i samhällsutvecklingen.

I dag verkar vi nästan ha accepterat att tekniska framsteg främst ska leda till ökad ekonomisk tillväxt, medan vår egen tid fortsätter att vara lika hårt uppbokad som tidigare. Det är egentligen en ganska märklig prioritering.

AI kommer sannolikt att förändra arbetsmarknaden på sätt som vi ännu inte fullt ut förstår. Vissa yrken kommer att försvinna, andra förändras och helt nya arbetsuppgifter uppstå. Men det finns ingen naturlag som säger att alla produktivitetsvinster måste användas till att producera mer. Det är i grunden ett samhällsval.

Den stora frågan är kanske därför inte om AI kommer att kunna utföra våra jobb, utan vem som faktiskt ska få ta del av den tid och det värde som tekniken frigör.

För om vi bygger maskiner som kan utföra en allt större del av vårt arbete, men ändå förväntar oss att människor ska arbeta lika mycket som tidigare, då kan man faktiskt fråga sig vad hela effektiviseringen egentligen är till för.

Kanske borde framtidens största framsteg inte mätas i hur många miljarder ytterligare ett teknikbolag är värt, utan i hur många timmar mindre vi behöver arbeta för att leva ett bra liv.

AI borde inte bara ge oss möjlighet att arbeta effektivare. Det borde också ge oss möjligheten att leva mer.